Det har varit lite väl lugnt här, men nu kommer mässorna tillbaks och våren närmar sig med stormsteg planerar lite förändringar och kommer förhoppningsvis snart ge mig ut på vägarna i husbil, men först ska vi hitta ett exemplar. Återkommer som sagt Hälsar Christofer och Tintin
Husbondens röst? Hellre ett glatt voff
Är det bara jag som har svårt att förstå min hund?
Tintin tittar ibland på mig som om jag vore helt bakom, en sällsynt allvarlig blick, vädjande ”Är du dum i huvudet Husse” säger de bruna ögonen som fixerar mig. Mitt förslag är att han ska lära sig prata, men egentligen förstår jag rätt väl vad han vill säga, och ibland blir det lite fånigt:
Tintin: Snälla Husse, kan jag inte få följa med? Gå inte ifrån mig, snälla…
Husse: Allvarligt talat, du sitter vid dörren med reflexsele på, klockan är närmare 23, det regnar ute, är kolmörkt, iskallt och blåser kuling. Tror du på fullt allvar att jag skulle lämna fåtöljen, brasan och ett glas portvin för att ge mig ut, bara jag, ensam? Försök gissa varför jag lämnar värmen just nu!
Ja att få husse att begripa är inte helt lätt, ibland tror jag att människor, trots ett oavbrutet pratande inte ens vet själva vad de försöker förmedla. De kanske skulle pröva att hålla mun istället.
December går och inte kommer det någon snö, men husse tjatar om att snälla hundar kan se fram emot jultomten den 24, men jag tog saken i egna händer, förlåt mun och fångade en liten krabat och ruskade honom tills han lovade massor med gos på magen, en frisbee och långa promenader. Det är nämligen de vi hundar önskar oss mest.
Arbetet på Radio Viking 101,4 fortgår, https://www.radioviking.se/, det är mycket att tänka på, men att någon ska köpa in lurar som passar mig verkar inte ske, men det går bra ändå och min främsta uppgift är ju att hålla koll på Micke Wallin och husse, han som tror han är ”Husbondens röst”. Programmet är ”Herrarna på Täppan”, onsdag kväll. Lyssna på bra musik, eller som Micke uttrycker det ”Schysta Toner För Alla Generationer” varvat med prat (alltid detta pratande, det borde räcka att vifta på svansen och möjligen skälla lite) och intervjuer. Programmet inleds med ”Vad tar Ni för valpen där i fönstret” Musik i min smak alltså.
Micke Wallin får coachning i direktsändning
Sänt var det här hälsar er Tintin
Hundväder…
Tiden rinner iväg och det drar ihop sig till första advent. Dagarna är korta med en hel del ”hundväder”, men Tintin håller högt tempo och tycker livet är toppen. Det tror i alla fall jag…
Toppen och toppen? Tja husse tycker säkert att det är en bra idé att klä ut sin lilla hund och visst är jag söt i min tomteluva, men allvarligt talat. Mina förfäder finns avbildade av skickliga konstnärer redan på 16 och 1700-talet och själv ska jag framträda med en liten fånig strut på huvudet. Nåja, det är ju ingen dumstrut, men visst känner man sig lite fånig. Tänk om Hugo eller Mio ser mig, eller ännu värre snygga ”Sockan”, en meriterad Border Collie som jag stöter på utan större framgång, men ändå. Chansen ökar ju inte precis när man ser ut så här:
Tillbringade en helg med Hussen Oscar, ordinarie husse skulle ut och slarva på krogen och jag fick inte följa med, men för det mesta får jag ändå besöka diverse ställen på stan. Omipollos hatt bjöd på fantastisk skinka och på Himmelska Hundar på Gärdet finner jag mig väl till rätta i soffan:
Fast helgen med Oscar var kul, som avslutning på vår promenad hittade jag en sällsynt stor lergrop och blev förevigad straxt innan jag dök i:
Av någon anledning var inte Oscar helt nöjd och tvingade in mig i duschen efteråt.
Annars blir det mycket skogspromenader som husse kallar det, själv far jag in och ut mellan träd och buskar, det finns så mycket att upptäcka, men ibland stannar jag upp och tar en liten paus så husse hinner plocka fram kameran. Jag gör mig väldigt bra på bild nämligen. Husse brukar säga åt mig att se glad ut, men fotografering är allvarliga saker och då vill man inte flina in i kameran. Vi Welshar är nämligen ytterst seriösa.
Nu får husse ta hand om tekniken så snor jag hans fåtölj under tiden. Där sover jag gott.
Blöta tassavtryck och en fin advent önskar Tintin
Hundar och hussar
Det händer en del i Tintins liv som hund, besök hos veterinären där höfter och armbågar röntgades och resultatet lät inte vänta på sig, full pott! A på höftleder och UA på armbågar. Vilket slår sönder min teori om att han är en bortbyting, ni vet som trollen gör när de stöter på ett sällsynt vackert barn eller varför inte en hund? Nåja, för det mesta är Tintin en mycket väluppfostrad hund och söt som få. Vilket somliga dagar är tur för honom, vem kan bli arg på den nosen?
”Det finns hundar som är rädda för att gå till veterinären, inte jag inte, där finns så många spännande dofter, hundar, katter och en stor burk med hundgodis som husse med viss möda lärt sig öppna. Fast det senaste besöket var lite märkligt, minns inte så mycket förutom ett lätt stick i benet. Sov tydligen en stund och vaknade upp igen med nyklippta klor, men tycker det är en klar overkill att sövas för det lilla. Sedan började de riktiga övningarna. Husse som ibland är lite klantig hade bucklat till bilen även om han påstår att han är oskyldig, men ni vet hur de är? Försvinner söndagssteken är det hundens fel och blir det repor på bilen är det troligen mitt fel det med, jag som inte ens får sitta på förarplatsen! Nå, vi skulle åka kommunalt hem vilket innebar en promenad till tunnelbanan, en rätt trevlig resa med vänliga medresenärer som tyckte jag var söt och det har de ju rätt i. Därefter 2 bussar och ytterligare en promenad innan vi var hemma. En heldag får man nog kalla det. Väl hemma var det skönt att dra på sig morgonrocken och äta en bit mat.
Min företrädare Vilma påstås (förstås) varit en förträfflig vakthund, vi Welshar är inte dåliga vi heller, missar aldrig att med glada skall och viftande svans möta såväl vän som främling, de kan ju ha något gott i fickan. Nu har husse satt upp en skylt där han varnar för mig, känner mig märkligt stolt, men är medveten om att jag kanske inte lever upp till förväntningarna fullt ut. Fast när min kompis Hugo eller ännu bättre Alfons är här så får busarna se sig för. Där snackar vi tuffa grabbar!
Annars är det mycket träning just nu,misstänker att husse har planer på att utbilda mig till jakthund och jag är otroligt talangfull, så länge belöningar hägrar, vi Welshar förväntar oss faktiskt betalt för jobbet. Är man av gammal fin familj och har stamtavla så ingår det liksom. Visst?
Blöta tassar och glada skall önskar Tintin
Hundlivet är härligt.
”Med en Welsh i huset så blir det aldrig långsamt”, kanske inget gammalt djungelordspråk, men träffande. Welsh Springer Spaniel beskrivs som glad, aktiv oförutsägbar och intensiv ras, det är bara några egenskaper förutom att den är outtröttlig och ständigt hungrig. Som väl är har den en väldigt hög ämnesomsättning så till skillnad mot husse syns det inte alls.
Fast det här ska ju mer vara Tintins betraktelser i serien ”Ett hundliv” så jag låter honom ta över tangentbordet. Fast det är lite svårt med så stora tassar så han får helt enkelt diktera så knackar jag ner.
”Livet som hund här ute på Färingsö är rätt OK, visst har jag synpunkter på mängden mat som serveras i på tok för små portioner, men som väl är utgår ibland bonus i form av en skål filmjölk och en och annan godisbit slinker ner när jag som omväxling lyssnar på ett kommando eller så. Lystring är annars inte min starka sida, om jag ska tro Husse, men det är förstås lite oklart då jag inte hör på så noga. Husse pratar lite för mycket och har sällan något viktigt att säga utöver ”Varsågod, ska vi gå ut eller hopp och lek” .Och en regnskur är inget hinder för en Welsh. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder och hussar.
Nåja, förra veckan var jag med Johan, en av mina hussar och bodde både i Enköping där vi var i svampskogen och jag var väldigt duktig och hittade massor med kantareller även om jag tydligen missuppfattat en del av övningen genom att mest springa runt och trampa på svampen husse och hans fästmö just höll på att plocka upp. Sedan åkte vi till Tallkrogen och där jag gjorde succé med min imitation av spökhunden genom att drapera mig i en gardin. Enligt mina hussar är det en av de få tillfällen jag faktiskt satt still under ett fotoögonblick, annars gör jag mig bäst i hög fart eller i djup sömn i en soffa eller säng.
Eftersom jag etablerat mig som skribent här på nedskrivet.se så har jag också skaffat mig en mailadress tintin(at)nedskrivet.se så nu kan du skriva direkt till mig. Ser fram emot det, men vill bara ha positiva synpunkter. Inget gnäll eller skäll tack, jag är faktiskt en liten oskyldig hundvalp…”
Glada skutt önskar Tintin
Ett hundliv
Plötsligt slog det mig. Dags för hund igen. Superhunden Vilma, vår norska schäfertik har varit borta i många år och skulle det gå att ersätta henne? Med en annan hund? Och vilken hund då?
En kväll i somras satt vi, sonen och jag, och tittade på ”Lars Monsen på villovägar” ett avsnitt där han fick med sig en ettårig Gordonsetter. Vilken charmig hund. En fågelhund kanske vore en ras för mig/oss (båda sönerna är lika förtjusta i hundar som jag). Sagt och gjort, bara att läsa på och kontakta uppfödare vilket skedde. Det visade sig dock att Gordonsettern är en rätt utpräglad jaktras, men Welsh Springer Spaniel kunde vara ett bra alternativ. Efter att ha sett bilder och läst lite om Welshen så var jag fast. ”En sådan ska jag ha”, utropade jag och hade dessutom fått tips om en snart ettårig kille som behövde ett nytt hem och uppfödaren Tabitha, http://taweis.blogg.se/ , var entusiastisk över tanken på att jag skulle bli Tintins husse. Fast vänta, kanske bättre att Tintin själv berättar, det handlar ju ändå om honom./Christofer
”Tintin är mitt namn som sagt, egentligen heter jag förstås något tjusigare i stamtavlan, något som vi hundar av klass har och människor saknar. Föddes gjorde jag för ett år sedan, den 13 september 2017 och då jag var en sällsynt stilig valp så övertygades jag om att emigrera till Danmark.
Vad finns att säga om det? Tja där skrålades flitigt ”Vi är röde, vi är hvide” och självklart smickras en rödvit spaniel av sånt och de har till och med sin flagga i Welshens vackra färger. Korven är dock bara röd och rätt menlös och språket är nästan obegripligt, särskilt då jag sällan lyssnar på det örat, det finns så mycket annat att lyssna till. Vissa dagar kände jag mig mer som Ernst-Hugo Järegård då han i ”Riket” står på taket till Rikshospitalet och vrålar ”Danskjävlar”.
Tja, uppenbart var att jag inte skulle göra karriär i Danmark så det blev hem till Norrland igen, men vad skulle jag hitta på nu? En lämplig familj behövde finnas och tänk! En dag i augusti kom en kandidat med levergodis i fickorna och ett erbjudande om en bilresa till Härjedalen, landskapet intill mitt. Så jag hoppade in i en bil med förmaningar från Tabitha att uppföra mig (jaja) och vi åkte till ett stort konstnärligt hem i en dal där jag kunde skutta tämligen fritt även om den nya hussen väldigt gärna ville att jag skulle komma på kommando och vara allmänt skötsam och så länge levergodisarna fanns att tillgå var inte det någon större utmaning.
Första kvällen påstod husse att fina hundar sover i sin bädd på golvet, det hade min företrädare Vilma alltid gjort, men den där Vilma var antagligen en mespropp med tanke på alla historier jag fått höra om henne. Snacka om hunsad hund och dessutom Schäfer?! Nåja, efter en kort diskussion somnade jag ovaggad vid husses fötter och där trivs jag gott. Husse har gett upp och jag trivs förträffligt med min plats, för finns det något bättre en att ha sin lilla hund sovande i sängen? Svaret är ett rungande NEJ!
Fast efter en stärkande vecka bland renar och fjäll så stuvade vi in oss i bilen och åkte till Stockholm. Närmare bestämt Ekerö kommun där jag nu bor i ett trevligt hus i lantlig miljö. Förutom den ordinarie hussen har jag 2 till, Oscar och Johan, bra folk det med, men också lite tjatiga när det kommer till den där Vilma som tydligen alltid var den lydigaste och klokaste hunden i mannaminne, vilket bevisar att ett mannaminne är rätt kort när det kommer till kritan.
Arbete har jag också skaffat mig, som radioprofil på Radio Viking, jag leder ett program som heter ”Herrarna på Täppan” tillsammans med Micke Wallin och min husse Christofer. Mitt jobb är att vara i vägen, stjäla dörrstoppar, möta besökare med glada voff och äta levergodis. Helt OK jobb om ni frågar mig och dessutom träffar jag där min kollega Märta, en äldre, rutinerad radiohund som generöst låter mig dricka vatten ut hennes skål.
Ett rikt umgänge har jag skaffat mig på Hundön vid Drottningholm där kungens hund ibland sveper förbi med sina livvakter, Welchträff i Sollentuna har jag varit på och det är ju alltid stimulerande att träffa släkten så att säga. Fast nu räcker det, även om vädret är bedrövligt utanför är det strax dags för en lång promenad, ska bara ta mig ur sängen först. Ha det gott önskar Tintin.
Alla seglingar blir inte som man tänkt sig, eller blivit lovad
Det blir som bekant inta alltid som man tänkt sig, oavsett hur mycket eller lite man tänkt till…
Min vän Sven Yrvind fick avbryta sin smått episka segling då båten inte höll måttet trots alla beräkningar. Efter att ha färdats i 1,5 knop i dryga månaden så konstaterade Sven på sitt typiskt nyktra vis att det var dags att bygga en ny, bättre båt så nu är han i full färd hemma i Västervik. Ekonomin har ju självklart tagit smällar så alla bidrag, stora som små är välkomna. Besök www.yrvind.com och läs mer. Senare i höst är jag lovad ett besök hos honom och kommer kunna rapportera framstegen här på nedskrivet.se
Själv har jag skaffat mig egna erfarenheter, mönstrade på en äldre segelbåt i Mandal, Norska sydkusten, för 10 dagars segling längs kusten och i Norska fjordar. Väl på plats visade sig ”vissa problem”: Motorn fungerade inte och efter att vi löst det så trillade motorhuven av, svartmöglet i ruffen fick astman att vakna till liv på allvar efter 30 år utan problem, båten läckte mystiskt (ja det är en plastbåt), riggen var inte spänd (varför vet jag inte, kanske var röstjärnen i dåligt skick?), rorkultens fäste var i så dåligt skick att jag fick en skarp tillsägelse att inte lyfta rorkulten för då kunde hela styrningen gå sönder, skoten var fransiga och av 2 fast monterade kompasser var den ena tom på vätska och den andra oläslig på grund av skador i glaskupolen. Till den andre inbjudne medlemmens lycka mönstrade jag av i Stavanger med hans ord ringande i öronen ”Skönt att du kliver av, du är för mycket”. Tja det tar ju jag som en komplimang, är mycket heller det än för lite. Fast jag vet ju inte exakt vad han syftade på? Jag är ju rätt lång, men det var han med. Fast visst jag tar plats, behöver mitt utrymme och se själva; Jag har till och med en hemsida för att kunna bre ut mig utan att skämmas det minsta. Kanske vore något min medseglare behöver han med.
Nåja, det minsta man kan begära av en skeppare och tillika ytterst ansvarig för säkerhet är att båten är i fullgott skick för den segling som ska genomföras. Och Nordsjön är tuff, visst visade den sina snälla sidor, men kan plötsligt visa andra egenskaper som på lördagen då vinden pendlade mellan 10 och 15 m/s. Då ställs det krav på båt och material.
Nåja en upplevelse rikare och jag har besökt Lindesnes Fyr där det blåser kuling 250 dagar om året, men vi prickade in ett av de lugnaste dygnen. I Egersund upplevde jag månförmörkelsen och dagen därpå slörade vi i hård vind mot Stavanger så trots allt massor med erfarenhet och upplevelser av alla de slag.
Fast jag gör inte om misstaget och ett gott råd till er alla, att ge sig ut i en okänd båt med bristfällig information från ägaren tillika skeppare är en dålig idé. Nu vet jag också det./Christofer
Tips från coachen för dig med ambitioner som inte är så höga på den litterära himmelen
Sommaren är ju en perfekt tid att läsa deckare eller polisromaner, vilket är den vanligaste genren nu mer.
Å andra sidan är det rätt meningslöst att läsa dessa alster, vi vet ju vid det här laget hur de är konstruerade och intrigerna är vanligtvis mer en lovligt ointressanta. En rätt vanlig typ är polisromanen:
”Kommissarie Hugo Hård stirrade tomt framför sig, på skrivbordet låg högar av papper, fläckade och halvt dränkta i kaffet som runnit ut från den omkullvälta koppen. Askkoppen var överfull av fimpar och Hugo var medveten om att hans skjorta hade fläckar, och inte bara från svett. Han andades tungt och kände smaken av gårdagens fylla i munnen.
Strax skulle han leda ett möte där hans chef deltog, utredningen hade kört fast och han hade inget nytt att presentera. – Förbannade skilsmässa, tänkte Hugo Hård, den hade inte bara berövat honom 20 års äktenskap utan också kontakten med hans dotter”
Tja, så där mal det på i några hundra sidor, självklart löser Hugo Hård mysteriet med den mördade cykelreparatören, men hans eget liv blir bara värre och värre, men inte värre än att det kommer en uppföljare året därpå och en samproduktion mellan TV 4 och ett tyskt bolag som på 3 veckor spelar in 8 filmer på lika många tagningar.
Kan vem som helt skriva polisromaner? Undrar du säkert.
Ja självklart, svarar jag. Fast du måste ha en juristexamen eller vara gift med en kändis, som har juristexamen, just det. Så sätt igång, du kan använda min inledning, men byt gärna ut namnet på kommissarien. Tänk på att fylla sidorna med detaljer;
”porten till hyreshuset var i trä med en glasruta som någon klistrat dekaler på för ett lokalt punkband och ritat ett manligt könsorgan med tuschpenna. Några fimpar och en snusprilla låg nedtrampade i den grå stenplattan och några vissna löv krasade under Hugos fötter när han gick fram till porttelefonen och läste på namnen som på flera ställen var textade lappar över de ursprungliga tryckta namnskyltarna”
Märker du hur lätt det går om man bara hänger upp sig på meningslösa detaljer som inte för handlingen framåt?
Fast ingen polisroman från Sverige är ju värd namnet utan lite sex och snusk, det gillar ju läsarna i både Sverige och Tyskland så låt Hugo (som sagt välj ett annat namn, min vän Hugo är lite känslig för att hängas ut) träffa en kvinna, mycket vacker och välhållen runt 35 år, troligen grävande reporter, mäklare eller hög jurist vid åklagarämbetet. Låt dem kopulera på minst en 4, 5 sidor. Att det är helt obegripligt att kvinnan ställer upp för de avdankade och illaluktande fyllot spelar ingen roll.
Så sätt igång och skriv, jag kommer föralldel inte läsa dig, men det finns en väldigt stor marknad som saknar både snille och smak/Christofer
Att segla är nödvändigt, på sitt sätt
Det här med båtliv, det är grejor det.
Ikväll var jag på pubafton med båtklubben, vi samlades i skuggan av Västerbron, åt fantastiska hamburgare, drack gott öl och dryftade livets stora och svåra frågor.
Svar meddelas senare…
Fast vad är egentligen båtliv? En av mina vänner, Niklas, seglar tydligen jorden runt vad det verkar när man läser hans rapporter på www.sittbrunnen.se. Jag avundas honom på sitt sätt.
Mina vänner Bengt och Solveig var ute i 3 år, kanalerna genom Europa, Medelhavet, Atlanten, Västindien innan de återvände till våra breddgrader. Väl hemma frågade jag dem om vad som var de bästa på resan? Visst hade de massor av erfarenheter, bland annat att komma till Paris på egen båt, Läckert! Fast en sak slog nog det mesta. Sent i Augusti, år tre, ankrade de upp bakom en holme i Blekinge skärgård, det mörknade tidigt, kvällen var ljum och alldeles tyst omkring dem. De tittade på varandra och konstaterade att de tagit lång tid att komma till denna underbara plats.
Min gode vän Sebastian Flink brukar efter arbetet åka ner till sin lilla segelbåt, öppna ruffluckan, flytta lite på saker, dra i någon tamp för att kolla förtöjningen, lägga ut ett par dynor i sittbrunnen, öppna en flaska öl, tända en mindre ciggar och behagligt halvliggande betrakta kvällshimlen och den blå röken som stiger från rökverket. När glöden falnat och ölen är uppdrucken packar han ihop, låser båten och beger sig hem med ett behagligt och lätt frånvarande uttryck i ansiktet. Han verkar mycket tillfreds.
I sommar har han lovat sig själv att segla också.
Hur ser då min sommar ut?
Tja tyvärr sprack planeringen en smula för min del, Shetlandsöarna får vänta ett år. Jag kan helt enkelt inte ta ansvar för en besättnings väl och ve när jag inte mår bra. Gamla Nordsjön svallar och brusar som bekant och kan vara en tuff utmaning om vädret så vill. Med en skeppare som inte orkar hålla ögonen öppna ibland och glider in i melankoli kan det gå ”käpprätt åt fanders” och det var den övrigt tilltänkta besättningen överens om. Heder åt dessa sjöbussar som inte räds varken havsgudar eller sjömonster, men likväl står på skepparens sida även när det inte blåser.
Nåja, bryggsegling, Nordsjön, jorden runt eller vad man nu ger sig ut på. Livet på sjön är fantastiskt, en stilla kväll på Granskär, en tuff segling över Norra Björken eller Mysingen, en grillkväll med vänner på Härjarö. Allt detta och mer därtill ska vi uppleva. Sommaren, hela livet ligger framför oss. Och förresten är vi mitt i det/Christofer
Not that ”great” after all
Gummibåten bara ställer till bekymmer. Den sista läckan kan jag inte hitta så varför inte slå till på en ny? Greatwhite hade det jag behövde och till ett mycket konkurrensmässigt pris. 6499:- kändes som ett fynd där på Båtmässan i Göteborg februari 2018. Fast det är ju lite knöligt att ta en gummibåt på tåget även om den inte är uppblåst, men det var ju inget problem, Johan på Greatwhite påtalade det faktum att de bara några veckor senare skulle vara på Allt för Sjön i Älvsjö och då skulle ta med ekipaget så varför inte skriva på ett köpeavtal redan nu? Sagt och gjort, avtalet beseglades och i början av mars träffades vi på mässan, det var där för att ställa ut, jag för att bevaka mässan för nedskrivet.se och givetvis hämta ut den gummibåt jag dagen innan betalt via bankgirot.
Fast det visade sig lite krångligt…-kunde jag hämta den efter mässan, på måndagen? Tja det kunde kanske lösas, men plötsligt gick inte det av någon anledning (nu borde jag börjat misstänka något) och Greatwhite erbjöd sig skicka båten, kostnadsfritt. OK, det var ju inte läge att ge sig ut på sjön när isen låg tjock på Mälaren så visst, skicka den.
Dagarna gick och blev till veckor, efter en månad utan ett livstecken från företaget så tröttnade jag (vilket jag borde gjort tidigare, jag vet) så jag skrev ett mail och hävde köpet, begärde återbetalning per omgående. Fick svar förvånansvärt fort. Plötsligt var en container på väg inom bara någon dag så nu skulle leveransen ske. Jag hade dock tröttnat på alltsammans så jag stod på mig, återbetalning nu var mitt slutbud. Jag menar, ett företag kan få problem med leveranser, visst, men i det här fallet gällde det en båt de sade sig ha hemma som jag skulle kunnat ta med mig från Göteborg en månad innan (om jag inte åkt tåg alltså). Ett företag kan få problem med allt möjligt, men är det då inte rimligt att de kommunicerar med kunden? Så här skriver Maria på Greatwhite i sammband med återbetalningen (jodå den kom!) ”Tråkigt att du blev besviken tyvärr så ligger förseningen utanför vår kontroll och vi ber om ursäkt om du upplever att vi på något vis har ignorerat dig!
”Upplever att vi på något vis ignorerat dig” med utropstecken”!” Det är faktiskt ingen upplevelse. Det är ett totalt ignorerande i min värld och förmodligen de flestas utom på Greatwhite där de tydligen tar lätt på såna saker.
Får erkänna att jag vid det här laget, trots återbetalningen, tappade tålamodet en smula, svarade Maria med kopia till Johan och deras kundtjänst så de skulle vara klara över hur jag kände och såg på saken. Sedan recenserade jag dem på google, de fick mycket dåligt betyg.
Dagen därpå ringde Johan, mycket upprörd över recensionen, den var ju för all del inte avsedd att glädja honom, men ok jag kanske hade tagit i (skrev 1,5 månaders väntan när det ”bara” var 1 månad) och rätt ska vara rätt. Nu ville han sälja mig en gummibåt igen, först leverera och sedan få betalt. Jag avböjde. Jag skulle då få den till inköpspris, men då jag inte är ute efter förmåner på det viset tackade jag vänligt, men bestämt nej tack även till detta. Jag gick på grund av hans totala förtvivlan på gränsen till gråt och ursäkter med på att radera recensionen på google vilket jag gjorde omgående efter samtalet.
Så nu är historien till ända. Nästan, för jag skrev faktiskt entusiastiskt här på nedskrivet.se om mässan i Göteborg och om mina inköp så jag väljer att presentera den korrekta bilden om min erfarenhet med att göra affärer med Greatwhite. Jag har också gett Johan råd om hur de i framtiden ska behandla sina kunder och tänka efter före de skickar mail som lätt kan uppfattas fel. För jag har absolut inget intresse av att sänka dem, jag vill bara inte göra affärer med företag jag inte litar på. För min del slutade den här historien med att jag låg ute med 6499:- i månad, som Johan på Greatwhite påpekade är det bara småpengar för dem och visst, det är absolut ingen förmögenhet för mig heller, men det är trots allt mina intjänade, beskattade pengar så det har ett större värde för mig. Nåja, de är nu där de hör hemma. Slutet gott och det är ju bra/Christofer
PS nu måste jag bara komma på om jag ska fortsätta reparera den gamla gummibåten eller köpa en ny, men jag är väldigt trött på att köpa gummibåt, det är helt enkelt för krångligt.