Det är inte så lätt att vara befälhavare ens på en liten båt när besättningen hotar med myteri om inte kursen genast styrs mot närmaste glasskiosk, krog eller danshak beroende på ålder och kön på de hotande myteristerna.

Men hav tröst käre läsare tillika befäl på skutan, du har lagen på din sida och kan, om jag förstår att tolka den rätt, näst intill oinskränkt utöva precis de argument som stunden kräver. Läs själv:

”Tvångsmedel

53 § För att upprätthålla ordning ombord får befälhavaren bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller den som befälhavaren beordrar att biträda härvid och den som utan anmaning kommer befälhavaren till hjälp.”

Det låter väl som du kan behålla auktoriteten inför familjen?

Och drar du dig fortfarande för att ta i med hårdhandskarna hjälper nästa stycke dig att slå bort den sista tvekan.

”Den som i fall som avses i första stycket gjort större våld eller svårare skada än som är medgivet dömes likväl ej till ansvar, om omständigheterna var sådana, att han svårligen kunde besinna sig.”

Se där, det var ytterligare ett stark argument för att du kvinna ska ta kommando ombord och låta karlsloken sköta spisen och få skulden i slussen och vid tilläggningen på klubbholmen. Själv har jag ju sällan problem ombord och min besättning är god och glad samt oerhört tacksam över att sätta sina klumpiga fötter på min vackra båt, men så har jag också ett vackert särtryck i glas och ram hängande i salongen. Den är ur Sjömanslagen 1973:282 Paragraf 53. Den gör nytta…

Calle har en båt, en båt, en fru och den här sommaren en katt. Fast katten är till skillnad från fru och båt bara tillfälligt i familjen. Nej det är ingen sommarkatt Calle skaffat sig vill jag lugna alla djurvänner med, de passar vänners katt under en period och för att ytterligare lugna er vill jag redan nu säga att ingen katt kom till skada under den här berättelsen från levande båtlivet.

Midsommarhelgen var i antågande och båt med fru och denna gång även katt stuvades och färden gick till en mysig ö i Östra Mälaren. Ett perfekt ställe att fira en stilla helg och på en ö kan ju katten löpa fritt, fiffigt!

En möjlig nackdel med just den här ön var att vegetationen var rätt svår, inte för en katt, men för en människa, fast det gjorde ju inte så mycket när det var så mysigt i båten och katten klarade sig själv på torra land och stortrivdes.

Först på söndagen var det dags att kasta loss och gå till hemmahamnen igen, en ny arbetsvecka stod för dörren innan en välförtjänt semester var i antågande så med kisse ombord lossades landförtöjningen och Calle drog sig ut med ankarlinan.

Då ångrade sig kisse, ett språng och en kort simtur och sedan började cirkusen på riktigt, timmarna gick med sök, lock och pock, men icke då. En skallgångskedja på bara 2 personer blir rätt tunn och när det skymde fanns bara en sak att göra. Man kastade loss för andra gången, seglade hem utan katt och på måndagen försökte mina vänner efter bästa förmåga sköta de uppgifter som arbetsgivaren förväntade sig, men deras tankar var på en viss ö i östra Mälaren.

Direkt efter arbetet styrde man åter mot ön utrustad med den läckraste maten foderindustrin producerat samt några saftiga biffar att steka för att om möjligt trigga kattens smaklökar om nu Pussy och Wiskas skulle misslyckas.

Och tänk, efter en stund kom en lite ynklig katt emot dem och slog sig ner vid det dukade bordet och valde den här gången att följa med hem utan att protestera där han låg torr, mätt och sömnig på en dyna i ruffen. Det var en midsommar Calle och hans fru sent glömmer.