Tips från coachen för dig med ambitioner som inte är så höga på den litterära himmelen

Sommaren är ju en perfekt tid att läsa deckare eller polisromaner, vilket är den vanligaste genren nu mer.

Å andra sidan är det rätt meningslöst att läsa dessa alster, vi vet ju vid det här laget hur de är konstruerade och intrigerna är vanligtvis mer en lovligt ointressanta. En rätt vanlig typ är polisromanen:

Kommissarie Hugo Hård stirrade tomt framför sig, på skrivbordet låg högar av papper, fläckade och halvt dränkta i kaffet som runnit ut från den omkullvälta koppen. Askkoppen var överfull av fimpar och Hugo var medveten om att hans skjorta hade fläckar, och inte bara från svett. Han andades tungt och kände smaken av gårdagens fylla i munnen.

Strax skulle han leda ett möte där hans chef deltog, utredningen hade kört fast och han hade inget nytt att presentera. – Förbannade skilsmässa, tänkte Hugo Hård, den hade inte bara berövat honom 20 års äktenskap utan också kontakten med hans dotter”

Tja, så där mal det på i några hundra sidor, självklart löser Hugo Hård mysteriet med den mördade cykelreparatören, men hans eget liv blir bara värre och värre, men inte värre än att det kommer en uppföljare året därpå och en samproduktion mellan TV 4 och ett tyskt bolag som på 3 veckor spelar in 8 filmer på lika många tagningar.

Kan vem som helt skriva polisromaner? Undrar du säkert.

Ja självklart, svarar jag. Fast du måste ha en juristexamen eller vara gift med en kändis, som har juristexamen, just det. Så sätt igång, du kan använda min inledning, men byt gärna ut namnet på kommissarien. Tänk på att fylla sidorna med detaljer;

porten till hyreshuset var i trä med en glasruta som någon klistrat dekaler på för ett lokalt punkband och ritat ett manligt könsorgan med tuschpenna. Några fimpar och en snusprilla låg nedtrampade i den grå stenplattan och några vissna löv krasade under Hugos fötter när han gick fram till porttelefonen och läste på namnen som på flera ställen var textade lappar över de ursprungliga tryckta namnskyltarna”

Märker du hur lätt det går om man bara hänger upp sig på meningslösa detaljer som inte för handlingen framåt?

Fast ingen polisroman från Sverige är ju värd namnet utan lite sex och snusk, det gillar ju läsarna i både Sverige och Tyskland så låt Hugo (som sagt välj ett annat namn, min vän Hugo är lite känslig för att hängas ut) träffa en kvinna, mycket vacker och välhållen runt 35 år, troligen grävande reporter, mäklare eller hög jurist vid åklagarämbetet. Låt dem kopulera på minst en 4, 5 sidor. Att det är helt obegripligt att kvinnan ställer upp för de avdankade och illaluktande fyllot spelar ingen roll.

Så sätt igång och skriv, jag kommer föralldel inte läsa dig, men det finns en väldigt stor marknad som saknar både snille och smak/Christofer