SBU+båtfolket=sant eller ”Pinsamt nog är tiden ur led”, igen…

Båtfolket får (i mitt tycke) oväntat stöd och det är synd om den som får betala.

Ni vet väl vid det här laget vad jag tycker om ”båtfolket”? Det vill säga den organisation som under ett antal år propagerat för att riva upp den sjöfyllerilag som infördes runt 2010. Genom att välja ett namn som antyder att de företräder alla oss som gillar att vara till sjöss försökte de få någon form av legitimitet att föra andras talan utan att för den skull tillfråga några andra än sig själva. Tvärtom angrep de oss som försökte nyansera frågan. Sweboat, SXK och andra intresseorganisationer valde på ett tidigt stadie att inte ställa sig bakom deras aggressiva argumentation som mest utmynnade i en mer eller mindre personlig vendetta mot Kustbevakningen som fått till uppgift att övervaka att lagen efterlevdes genom nykterhetskontroller. Själv ville jag gärna ha en översyn och kanske en mildring av just nivån 0,2 promille, men skulle man få gehör hos ”båtfolket” gällde att ställa sig bakom kravet på inga kontroller, hat mot KBV och spridande av felaktig information.

Nåja, var och en blir salig på sin tro, men döm om min förvåning när plötsligt SBU:s ordförande Bengt Gärde går ut och hyllar ”båtfolket” då riksdagen beslutat utvärdera lagen. Detta i en krönika i tidningen Båtliv som skickas ut till alla som är medlemmar i en båtklubb. Min reaktion var att skriva ett mail till Båtliv och be dem omgående sluta skicka mig denna publikation. Återkommer om deras svar…

I samma nummer upprörs man också över Stockholms stads beslut att höja avgifterna/hyran för båtklubbarna i Staden. Såg ett inslag för en tid sedan där en representant för en innerstadsklubb upprört beklaga sig över att avgiften kan komma att fördubblas. Ja det låter upprörande, från 2000:- till kanske det dubbla är mycket pengar, men problemet är att de betalt för lite under väldigt lång tid. På Ekerö där jag ligger och varit med i 2 båtklubbar som dessutom själva äger marken sedan väldigt, väldigt länge betalar jag för en motsvarande plats knappt 3000:- vilket gör att den dagen vi behöver nya bryggor och allmän upprustning har vi finansieringen klar. Vi som idag ligger vid klubben betalar slitaget istället som man hoppats på i Stockholm, att någon annan som kommer senare får stå för notan. Klassiskt dålig planering alltså, precis som i en samfällighet jag tidigare var medlem i med en årsavgift på 1200:-/år. När det uppdagades att alla garageportar var slut och ny asfalt behövdes i området steg avgiften till 700:- i månaden! Ett hårt slag för barnfamiljer som bott kanske bara ett år eller 2. För de som bott 25-30 år och sålt huset till barnfamiljen var det ju en lysande affär då de slapp vara med att betala sitt användande och slitage. Som en springnota ungefär.

kort och kompass, ja tack!

Är jag gammalmodig? Omodern?

Ja får jag tro Båtnytts Mikael Mahlberg så, för jag använder nämligen sjökort i papper och har, hör och häpna, 2 kompasser i båten! Kanske en skam för såna som Mikael som stolt deklarerar att sjökort hör hemma på väggen och att Båtnytts redaktionsbåt saknar kompass och givetvis har de inga sjökort för vi lever ju i den bästa av världar och där (förmodar jag) ger sig ingen ut på någon längre tur med båten, de har obegränsat med el, tekniken är 100% pålitlig så GPS:n visar alltid totalt rätt och fallerar aldrig.

Så här skriver Mikael i sin debattartikel på ”Livet ombord” http://www.livetombord.se/batnytt/artiklar/artiklar/20170913/debatt-papperskort-hor-hemma-i-en-ram-pa-vaggen/

Men när vi åker ut på sjön lämnar jag ­papperssjökorten hemma. Bland grynnor och kobbar litar jag mer på GPS-systemets 24 satelliter än på min egen förmåga att med hjälp av enslinjer, passare och linjal bestämma rutt och position i 35 knop.”

Själv hoppas jag Mikael är rätt ensam om att i 35 knop lägga ut kursen, försöka fastställa position, mm. Låter i mina öron väldigt oansvarigt, rent idiotiskt och tyder på extremt dåligt sjömanskap.

Självklart har jag också Plotter, ett utmärkt hjälpmedel bland andra. Kompassen är oslagbar för att hålla rätt kurs när man inte har några synliga referenspunkter, med den håller jag rak kurs, spikrak faktiskt, det gör jag inte med plottern, reaktionen blir för långsam. På sjökorten lägger jag ut kursen och planerar färden. Där får jag överblicken vilket är hopplöst att få på en 9 tumsskärm. Dessutom följer jag med på kortet ifall att…

Så här avslutar den gode Mikael Mahlberg sitt inlägg:

Visst är det ballt att kunna navigera efter stjärnorna eller ta ut sin position med passare och linjal, men med dagens teknik är det att betrakta som kuriosakunskap. De flesta som är nya på sjön behöver lära sig andra saker. Fokusera på praktisk navigation: Ta ut eleverna i verkligheten, öva tilläggning och lär dem lägga ut en rutt i navigatorn. Att förstå menysystemet i en Garmin* är viktigare år 2017 än att kunna använda en transportör.

Papperssjökorten behåller jag på väggen. ”

Ja visst är det ballt att navigera efter stjärnorna, önskar jag kunde det, men det lär man sig inte på de kurser jag gått (upp till utsjöskepparen), så kanske Mikael borde gå en kurs nu på 2000-talet han med. Och visst, slopa papperskorten, men kom ihåg att du måste ha 2 fristående elektroniska navigeringssystem oberoende av varandra och inte med delad strömkälla. Då klarar du dig rätt säkert inomskärs i vackert väder, men akta dig för större fjärdar, plötsligt behöver du hålla kursen utan referenspunkter, HU!

På sjön ska man ha ”hängslen och livrem”, det tycker jag så använd plottern, absolut, men glöm inte bort att ingen teknisk lösning beroende av elektricitet är helt tillförlitlig, bara nästan och det räcker inte på sjön. Nej du Mikael Mahlberg, kalla mig omodern eller nostalgisk, ”better safe than sorry” är mitt motto. Och jag är rätt säker på att vi är många. Fråga Marinens officerare hur de gör, där har du män och kvinnor som kan och vet.

Christofer

*Det är möjligt att MM är sponsrad av Garmin, men det kan vara på sin plats att tala om att det finns många tillverkare av plotters vilka alla har rätt olika menysystem. Det kan skapa förvirring.

Parsun 40 HP

Det här inlägget kan ses som en riktigt provokation, jag har nämligen köpt en Parsun! För er som inte känner till det är Parsun en KINESISK tillverkare av utombordsmotorer. Och det vet ju ”alla” att kineser inte kan tillverka något med kvalitet, eller?

Nåja, till vår lilla fiske/utflyktsbåt kändes den snart 20 år gamla motorn framförallt för liten, men det var också en 2-takare vilket inte känns det minsta miljömedvetet. Hög förbrukning och oljeblandat är inte 2017. Dessutom var den för svag för båten så en 40 Hästars motor kändes mer rätt, men med prislappar som börjar på 60-65 tusen verkade bytet för dyrt helt enkelt. Fast på båtmässan pratade jag med representanten på Kina Marin, mycket övertygande, med 5 års garanti och en prislapp på 44900:- så varför inte? Efter några månaders grubblande och diskuterande med vänner slog jag till. LA Marin i Västerås kunde leverera och dessutom montera så med Uttern 495 HT på släp for vi till Västerås där Lasse tog sig an monteringen och fixade dessutom styrningen som snart gjort sitt med sitt blankslitna styrhuvud. Tillbaks till Ekerö och ner med båten för rampen, i med nyckeln och vred om. Motorn startade direkt, gick tyst och fint, tja det kan man vänta sig av en ny motor så allt kändes bra. Fast det är klart, hur går det över tid? Nu tänker jag rapportera här på nedskrivet.se hur det går. Inkörningen är i full gång, snart är det dags för längre turer så jag får orsak att återkomma kring förbrukning, toppfart och annat som kan intressera dig som kanske precis som jag vågar pröva eller du som dömt ut fabrikatet. Visst blir det spännande?

Till butiken nu igen!

Ja jag vet, det är ju faktiskt inte svårare än att läsa föregående betraktelse om detaljhandeln för båttillbehör, eller läs det här inlägget https://sailingbluenote.wordpress.com/2017/04/27/heaven-and-hell/ så förstår du definitivt vad det handlar om.

Till saken som var så att jag behövde ett nytt storskot, det gamla med sliten lina och dålig utväxling ska ersättas av något nytt och fräscht inför nya storseglet. Så efter en rask utflykt på internet konstaterade jag att en butik i Södra förorten (fast inte samma som sist) hade precis i lager det jag behövde. Väl där var det svårt att hitta så jag vände mig till kundtjänst; ”Du jag behöver ett ny storskottalja, utväxling 6:1, såg att det fanns i lager”. Kundtjänst bläddrade i katalogen och förslog ett nytt storskotsystem, men det har jag ju redan så jag förklarade vad jag skulle ha en gång till och den här gången förstod man och visade en annan katalogsida, utväxling 4:1, lina 8 mm med 10meters längd (!?). Efter en stunds förklarande av mig kom repliken ” Ja det är kanske lite kort”. Ni som seglar och troligen är de som läser det här kan förstå det orimliga, men att någon som kränger båttillbehör känner till segling kanske är mycket begärt? Nåväl, efter detta hasade säljaren ut på lagret, drack kaffe och rökte ett par cigaretter, ringde sin fru och surfade lite håglöst på internet (tror jag) och återvände FAKTISKT med exakt det jag skulle ha! Nu är Solea i sitt rätta element, nya segel är på g, det lovade segelmakaren och de håller ju alltid de de lovar.

Här kommer som bonus för dig som orkat läsa enda hit min senaste ”Vindkantring” från Sjölust nr 2 2017 (SXK Väster Mälarkretsens medlemsblad)

Så var det dags igen. Ett nytt segelställ stod på inköpslistan vid båtmässan. På slutet av 1970-talet beställde jag en genua till IF-båten, redan på hösten innan var jag flera gånger hos segelmakaren och diskuterade ämnet och vi enades om såväl snitt som pris. Vintern gick och våren kom, men segelmakaren hördes inte av, Lidingö runt stod om inte för dörren så inom en snar framtid och där skulle vi minsann visa upp vår akter för våra konkurrenter. Om vi hade en ny genua vill säga. Till sist åkte jag in till Mäster segelmakare som tittade på mig och utbrast ”Jamen, du har ju inte ringt och stött på, trodde inte det var så bråttom”. Till hans försvar får erkännas att jag bara ett par dagar och för hans del nätter senare kunde hissa på. Och nej, vi vann inte Lidingö runt, men vi kom inte sist!

Och nu väntar jag på segelmakaren igen, han lovade komma ut och mäta veckan efter båtmässan (den i mars ja), men nu har han lovat komma nästa vecka (vi är i slutet på april).

Det var inte bättre förr, det var precis likadant.”

Båtliv bland bodknoddar

Kan ingen förklara för mig? Det är klart allt behöver ju inte förklaras, men det här med båttillbehörsbranchen är och förblir ett mysterium i min värld. Tillsammans med andra mysterier ska erkännas, men ändå.

Det började på båtmässan, vid en av de större återförsäljarnas monter fanns ett intressant ankarspel, något jag faktiskt var på jakt efter då jag upptäckt hur tunga ankare blivit trots att de är samma vikt som tidigare. Nej, det har väl knappast något med ålder att göra, inte min iallafall. Nåväl, bredvid spelet stod en man iklädd företagets profilklädsel så det var ingen tvekan om var han hörde hemma. Jag ställde en fråga om vilken storlek som skulle passa för min båt, och han gav mig en katalog på några hundra sidor och tyckte jag kunde slå upp själv vad jag behövde veta, han intygade till och med att det säkert stod på någon sida och han själv inte visste något om exempelvis ankarspel.

Tja, varför ställer man en person på båtmässan vid ett ankarspel som varken kan något eller vill hjälpa till?

Det blev ett spel till sist, från en annan återförsäljare som faktisk kunde ett och annat och dessutom, tro det eller ej, ville sälja!

Häromdagen var jag iväg för att komplettera mitt projekt med en ”ankarrulle”, ett tillbehör som monteras på badplattformen och , äsch, jag ska inte tråka ut dig med detaljer. Så kom jag in på en jättebutik i södra förorten, det var jag, en annan tittande kund och en 4-5 personal där på eftermiddagen. Eftersom jag dels var osäker (ser du mönstret) frågade jag en inte så rask yngling som såg ut att behöva röra på sig var jag kunde hitta ”ankarrullar” och han visade vägen genom havet av montrar med tillbehör, men jag nöjde mig inte så lätt utan frågade om vilken storlek och modell som passar varpå han plockade fram en liten nylontrissa och frågade om den var en sådan jag skulle ha. Det var det givetvis inte, en ankarrulle är precis som i katalogen ett rejält stycke rostfritt stål med, föralldel några trissor, så en annan ”bodknodd” tillkallades som föreslog en modell som såg ut att kunna fungera. Nu ville jag bara veta en sak till; Vilka bultar ska den fästas med? ”Dom finns vid kassan”, var svaret och där fanns en förskräcklig massa bult och skruv samt kassan med skylten ”Stängd” och ytterligare en man djupt försjunken i ett telefonsamtal och undvikande all ögonkontakt. Hade jag varit en mindre moralisk person hade jag tagit sakerna och gått, men jag valde att lägga tillbaks dem, åkte till Bromma och fick god hjälp i kanske Stockholms sista kompetenta båttillbehörsbutik.

Vad är det med handeln? Idag kan jag med några raska knapptryckningar få mina varor levererade till dörren från internetbaserade företag från både Sverige och övriga världen. Ibland till bättre priser, men samtidigt som jag ibland handlar från både England, Tyskland och Hongkong så tycker jag om att få servicen av kompetenta personer, men jag vet inte vad som händer, istället för att vässa servicen tycks butikerna hoppas på att kunderna ska låta bli att störa deras telefonerande och surfande, kaffedrickande och sovande. Har de gett upp? Väntar de bara på att A-kassan ska komma som en befrielse för dem?

Så här kommer ett tips till er som inte vill ha oss i er trötta affär, skriv de på era hemsidor eller åtminstone vid entrén ”Om du behöver hjälp så stick och brinn, vi kan ändå ingenting om vad som säljs här”.

Nu gick jag allt i fällan. Erkänner villigt, lite korkad är jag

Hur länge kan man diskutera en lag som tycks engagera en 6-7% av berörda? Det gäller förstås frågan om vilken promille som ska gälla när man framför en båt. OK, frågan är mer komplicerad genom lagens konstruktion, nämligen att om båten är längre än 10 meter och/eller gör mer än 15 knop så gäller 0,2 promille, annars gäller den gamla lagen. Inte helt logiskt, det håller jag med om, men när lagen infördes så handlade motståndet väldigt mycket om att det inte var någon mening att ge sig ut på sjön och angripa de som inte höll med. Hittade ett klassiskt exempel på Marinforum http://www.maringuiden.se/forum/topic/65890-sj%C3%B6fyllerilagen-sista-ronden/?hl=kbv#entry448719 där Ola Ljungström ger exempel på sin förfinade debatteknik ”Moralister, nykterhetstalibaner, floskelanförare som stått helt utan sakliga argument får säga vad de vill och vifta med fostringspekpinnen, men att avhända folks eget ansvar och omdöme måste och ska ske på sakliga grunder, inte på påhitt i särintressens intressen som i detta fallet ” Så vi som inte tycker som Ola är moraliska, nyktra talibaner som bara använder floskler i stället för argument. Tja, hur svarar man på det ”argumentet”?

Nu har jag förstått att Ola framförallt blir upprörd då jag påtalar hans våldsamma påhopp på KBV, men dåligt hopklippta filmer, elaka visor och bilder har gjort att jag kanske gått över gränsen, ber i så fall om ursäkt Ola, men det är i min värld lite märkligt att du inte har koll på deras budget, visst, en miljard per år är mycket pengar för mig och de flesta löntagare, men det måste ställas i relation till statsbudgeten, kommer du upptäcka att det ”snuspengar” (ursäkta vitsen, min pappa var från Göteborg).

Hur dum får man vara? Tja eftersom det här skrivs på min sida och jag själv väljer att skriva det här får jag skylla mig själv. Nej jag ska nog ägna mig åt livet istället, var på båtmässan i lördags och passade på att prata med ”Båtfolket” som inte kändes vid den anhopning besökare som skriver på deras lista vilket Göran Gabrielsson skrev på sittbrunnen.se och fick Ola att ta till storsläggan efter min faktagranskning, men tyvärr Ola, jag tror mer på ”Båtfolket” i montern, annars hade det väl varit korkat att ställa dem där?

Nej nu får det vara slut på min egen dumhet, ber att få stiga av, men kommer fortsätta skriva om mer angelägna saker då. Välkommen åter.

Svårt att sova när jag tänker på den stackars ängeln

Det går en ängel kring vårt hus
hon bär på två förgyllda ljus
hon bär en bok uti sin hand
så somnar vi i Jesu namn
Amen”

Ja bara man kunde sova så, men ibland eller snarare rätt ofta är det hopplöst. Tankarna börjar vandra, men istället för att leda till ett behagligt insomnande så kommer denna lilla bön upp och jag börjar istället fundera över den där ängeln i bönen. Inget lätt jobb den har här hos mig, tänk själv, bara trava runt, runt hela natten, undrar om ängeln får sitta ner och vila emellan åt? Dessutom här hos mig där ordningen inte alltid är den bästa. Hoppas han eller hon inte snubblar på cyklar, golfbag eller annat som jag ska plocka undan så snart jag hinner. Dessutom är en planka rätt dålig i hörnet på verandan, ingen fara om man känner till den och ser den, men det vore pinsamt att hitta en ängel fram på förmiddagen fastkilad med benet eller intrasslad med vingarna i alla båtgrejor som borde vara undanstuvade sedan länge och förmodligen tillkallande potentater från en konkurrerande firma i själabranchen.

Nej eftersom jag inte kan sova borde jag bjuda in ängeln på en nattmacka och en pilsner från den senaste brygden. Vi kunde se på någon film eller serie då jag skaffat Netflix, kanske lyssna på lite musik eller själva ha en stilla jamsession?

En borde inte sova” diktade Jeremias i Tröstlösa, men han hade kanske inte så mycket viktigt att ta sig till dagen därpå och det är en mycket vacker visa, kunde jag skriva sånt skulle jag också med gott samvete hoppa över några nätters sömn, men samvetet tar ju inte semester hur som helst.

Nåja, ängeln har förhoppningsvis bra ljus med sig och med tanke på min första reflektion där jag tänkte ”ett ljus i varje hand är lika med 2 och därtill en bok, hur går det till? Fast sedan kom jag på att självklart är det en tvåarmad ljusstake och det löser ju problemet. Skönt, för då kan jag försöka somna nu och skulle goda ängeln få lust att titta in så ligger extranyckeln under stenen till vänster. Pilsnern står i kylskåpet tillsammans smör, ost och sill samt en välkyld butelj Norrlands Akvavit. Man vet aldrig när man får oväntat besök nämligen.

Vindkantring

Vindkantring

Ibland händer det bara, lägger till vid Fagerös gamla brygga en tidig vårdag, varmt i luften och kallt i vattnet. En segling på egen hand, men i viken ligger ett par båtar så ensam är jag ju inte. Ankaret har gått och jag glider mot bryggan stående i fören med en lina i handen. Det går lite fort så jag hoppar för att bära av, men skjuter ifrån så båten stannar upp och börjar glida ut. Då om inte förr inser jag mitt misstag. Linan är inte fäst i någon knap utan glider så snällt och faller med ett plopp i vattnet. Mina båtgrannar är uppenbarligen på promenad till min stora glädje när jag snabbt kommer ur kläderna, ner i det mycket kalla vattnet och några raska simtag för mig till båten så jag kan få fast linan lite hjälpligt, simma runt och klättra upp i aktern, fram i fören och drar in mig till bryggan och en liten stund senare sitter jag invirad i ett badlakan och låter solen värma mig vilket behövs när man badat i 13-gradigt vatten. En båtgranne som just återvänder imponeras av att jag badat och jag försöker få det att låta trovärdig när jag svarar ”Åh det är så härligt efteråt” . Snacka om nödlögn, men inte kan man erkänna något så korkat som att glömma slå linan om knapen innan man hoppar iland.

Min betraktelse från ”Sjölust 4 2016,  SXK Väster Mälarkretsens medlemsblad som jag är redaktör för (kanske var det inte jag som var kallad, men de hade nu ingen annan)

 

 

Sjömanslagen 1973:282

Det är inte så lätt att vara befälhavare ens på en liten båt när besättningen hotar med myteri om inte kursen genast styrs mot närmaste glasskiosk, krog eller danshak beroende på ålder och kön på de hotande myteristerna.

Men hav tröst käre läsare tillika befäl på skutan, du har lagen på din sida och kan, om jag förstår att tolka den rätt, näst intill oinskränkt utöva precis de argument som stunden kräver. Läs själv:

Tvångsmedel

53 § För att upprätthålla ordning ombord får befälhavaren bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller den som befälhavaren beordrar att biträda härvid och den som utan anmaning kommer befälhavaren till hjälp.”

Det låter väl som du kan behålla auktoriteten inför familjen?

Och drar du dig fortfarande för att ta i med hårdhandskarna hjälper nästa stycke dig att slå bort den sista tvekan.

Den som i fall som avses i första stycket gjort större våld eller svårare skada än som är medgivet dömes likväl ej till ansvar, om omständigheterna var sådana, att han svårligen kunde besinna sig.”

Se där, det var ytterligare ett stark argument för att du kvinna ska ta kommando ombord och låta karlsloken sköta spisen och få skulden i slussen och vid tilläggningen på klubbholmen. Själv har jag ju sällan problem ombord och min besättning är god och glad samt oerhört tacksam över att sätta sina klumpiga fötter på min vackra båt, men så har jag också ett vackert särtryck i glas och ram hängande i salongen. Den är ur Sjömanslagen 1973:282 Paragraf 53. Den gör nytta…

Båtkatt

Calle har en båt, en båt, en fru och den här sommaren en katt. Fast katten är till skillnad från fru och båt bara tillfälligt i familjen. Nej det är ingen sommarkatt Calle skaffat sig vill jag lugna alla djurvänner med, de passar vänners katt under en period och för att ytterligare lugna er vill jag redan nu säga att ingen katt kom till skada under den här berättelsen från levande båtlivet.

Midsommarhelgen var i antågande och båt med fru och denna gång även katt stuvades och färden gick till en mysig ö i Östra Mälaren. Ett perfekt ställe att fira en stilla helg och på en ö kan ju katten löpa fritt, fiffigt!

En möjlig nackdel med just den här ön var att vegetationen var rätt svår, inte för en katt, men för en människa, fast det gjorde ju inte så mycket när det var så mysigt i båten och katten klarade sig själv på torra land och stortrivdes.

Först på söndagen var det dags att kasta loss och gå till hemmahamnen igen, en ny arbetsvecka stod för dörren innan en välförtjänt semester var i antågande så med kisse ombord lossades landförtöjningen och Calle drog sig ut med ankarlinan.

Då ångrade sig kisse, ett språng och en kort simtur och sedan började cirkusen på riktigt, timmarna gick med sök, lock och pock, men icke då. En skallgångskedja på bara 2 personer blir rätt tunn och när det skymde fanns bara en sak att göra. Man kastade loss för andra gången, seglade hem utan katt och på måndagen försökte mina vänner efter bästa förmåga sköta de uppgifter som arbetsgivaren förväntade sig, men deras tankar var på en viss ö i östra Mälaren.

Direkt efter arbetet styrde man åter mot ön utrustad med den läckraste maten foderindustrin producerat samt några saftiga biffar att steka för att om möjligt trigga kattens smaklökar om nu Pussy och Wiskas skulle misslyckas.

Och tänk, efter en stund kom en lite ynklig katt emot dem och slog sig ner vid det dukade bordet och valde den här gången att följa med hem utan att protestera där han låg torr, mätt och sömnig på en dyna i ruffen. Det var en midsommar Calle och hans fru sent glömmer.

received_10210542724834519