Ibland blir jag lite orolig över mänskligheten, Ni som känner mig vet att jag inte är någon flitig användare av facebook (se där inte ens rättstavningen vet vad det är) och inte har jag så värst många vänner, där heller. Fast det är väl en himla tur det, en snabb koll på det fåtalet visade att ”Så mycket bättre” är ett viktigt ämne, någon reser bort och någon har lagt upp en skojig bild på ett husdjur. Hur klarade sig folk innan internet är en ofta ställd fråga och det kan man undra. Förr i tiden (innan internet så för en så där 15 år sedan) brukade jag ibland stöta på folk som pratade för sig själva, rätt ut i luften (nej de hade inte handsfree till mobilen) och precis som de flesta av oss utgick jag, kanske helt felaktigt, från att de var tokar, men tänk om? Tänk om de bara var helt vanliga medborgare som hade ett behov av att dela med sig av sin vardag till var och en av oss som ville lyssna. Skulle inte det förklara ett mysterium som jag länge grubblat över? Var tog tokarna vägen? Jaja, jag vet att massor med folk pratar högt rakt ut i luften nu med på tunnelbanor, i butiker och var som helst, ibland undrar man över barns utveckling som ligger där i vagnen och verkar inbegripna i ett samtal med en förälder som redogör för ränteläget, diskuterar vin eller fotbollsresultat. Fast svaret är givetvis att det är inga tokar, det är inga superbegåvade barn i vagnen utan en handsfree i den vuxnes öra.

Så där har vi kanske svaret på denna gåta, tokarna har flyttat in på facebook och skaffat handsfree och jag får kanske söka mig till något annat socialt forum efter att ha anklagat de fåtal som stått ut med mig för att vara tokar. Finns det några asociala forum? Kunde va rätt ball ”du vet på mitt forum känner jag inte en enda, ingen står ut med mig” OK, avpixlat finns, men det är inte riktigt min stil eller hur jag ska uttrycka det för att slippa brinnande kors på gräsmattan eller stenar genom fönstren. Jag stannar nog kvar på FB och räknar iskallt med att ingen läser det här. Har du gjort det? Läst enda hit! Du är verkligen en vän, och inte ett dugg tokig.

Lite pinsamt det här. På min förra hemsida gjorde jag mig lite lustig över bloggare och deras ofta menlösa skriverier. Följer inga bloggar och idag ska man ju snarare twittra eller följa ett antal Twitter. Får nog ta reda på mer om det där Twitter…                      Och kanske maskera min egen hemsida lite bättre, den påminner ju faktiskt om just en blogg, men det är bara som det ser ut.

En sak på internet som jag brukar besöka är ”forum”. Det finns fina forum. pratabas.se är trevligt, cykelforum.se är en favorit, där möts både nördar (förlåt uttrycket pryltokar och ni som cyklar Mälaren runt bara så där efter arbetet) och motionärer utan konflikter och alla inlägg respekteras såvida det inte handlar om LCHF eller andra dieter, kanske just dieter väcker det sämsta hos människan? Själv blir jag lite ilsk bara på tanken att inte få äta det jag vill och när som helst.

Behöver jag begripa något som gäller datorer, telefoner eller liknade så gäller självklart sweclockers.com där ingen fråga är för dum och dessutom har den redan besvarats om man orkar och kan söka, tonen är kanske ibland ”nördig”, men alltid lika vänlig och förlåtande. Annat är det då på fotosidan.se eller maringuiden.se, där har man tydligen en viktig regel att alla inlägg måste bemötas otrevligt. Nej, inte riktigt så, men nästan. Ta någon nybörjare som ställer en relativt enkel fråga om någon teknisk detalj, svaret han (det är mest män på dessa otrevliga forum) får är exempelvis ”googla!” eller ”det finns 1000-tals trådar om det redan, sök för f-n!”. OK, det var extrema exempel, annars kan det hända att någon verkligen försöker svara på frågan, men då kommer Bror Duktig och hans gelikar och ger sig på den som svarat och anklagar honom (fortfarande mest män) för att vara idiot och inte veta någonting. Sedan kommer en infekterad debatt på 278 inlägg runt vem som är dummast innan forumvärden stänger tråden.

Alltså borde jag bannlysa mig själv från vissa forum, men inte då. Istället dras jag dit precis som jag inte kan låta bli att lyssna på Ring P1 nästan varje dag. Man har dock från Sveriges Radios sida förkortat mitt lidande till 30 minuter per dag vilket jag tycker var fint gjort då det sänkte mitt blodtryck mer än de piller en stressad ST-läkare skrev ut. Varför detta självplågeri undrar Ni säkert? Jag med, begriper inte alls hur jag är funtad, troligen någon defekt gen som spökar och ger ett konstigt beteende när jag istället kunde läsa en god bok eller göra lite nytta. Skriva något till sittbrunnen.se till exempel. Fast vänta, kanske ska kolla att inte Nicklas börjat med forum där med, fast då kan jag gå med under användarnamnet ”supersmarta killen som vet allting om allt mycket bättre än någon annan” Ingen kommer ju veta att jag är 56 år och inte vet mycket om någonting. Tror jag kommit på något/CA

Ibland är jag verkligen ute och cyklar, bokstavligt talat,

men idag gick jag förbi ”Puls&Träning” förkortat ”P&T” vilket förmodligen ska föra tanken till ”PT”, Personlig Tränare alltså. Det kanske man kan få där, får eller betala för rättare sagt.

Deras slogan eller devis eller vad de menar är något i stil med ”träning nästan som hemma” och den verkar stämma för det ser ut som hos många med ambitioner där träningsredskapen står oanvända och möjligen ger lite dåligt samvete när man råkar gå förbi. Det är klart, skönt att slippa ha hemmet fyllt av dåliga samveten på grund av en lättjefull tillvaro, i stället ha dem i en lokal på behagligt avstånd från soffan och chipsskålen verkar som en bra idé.

Annars kan man lätt tro att vi i Mariehäll och centrala delarna av Sundbyberg inte gör annat en tränar, det finns säkert en 4-5 gym på ett avstånd av varandra som knappast överstiger ett par hundra meter. Kan verkligen det bära sig som affärsidé?

Klart jag borde gå på gym ibland, eller rätt ofta, men jag föredrar långa promenader med poddradio som sällskap, eller cykel ut till landet och då helst på min Giant TCR, ett 20-växlat redskap för 1100:-/kilot (nedsatt pris!) som för mig fram i god fart eller så fort jag orkar trampa så farten kanske inte är så hög ändå, men jag är nöjd, känner mig lite som Tour de France även om de där cyklar lite fortare och lite längre med betoning på längre och fortare, men de är ju yngre och mer vältränade också och måste dessutom hävda sig mot andra som vill komma fram fortare. Cyklar de fortare än alla andra får de den gula ledartröjan så de som inte har någon ska veta vem de ska försöka passera. Trodde en helg här på väg ut på Färingsö att jag hade den gula ledartröjan framför mig och tog i så det knakade, det visade sig onödigt då det enda som påminde om en racercyklist var kläder och cykel, den som fyllde ut sina cykelbyxor storlek XXXL och den gula tröjan som uppenbarligen inte fanns i tillräckligt många X förflyttade sig inte mycket snabbare än vad en äldre motionscykel skulle gjort, ni vet en sån som fanns i ett sunkigt gym på 70-talet, med några skeva pingisbord, några rostiga fria vikter och en lukt av gammal brottarbyxa. Det som syntes av cykeln tydde på både god kvalitet och tjock plånbok så där fanns utan tvivel en ambition att en dag kunna dra på sig storlek XXL.

Det där med cykel som motionsredskap är bra, min far brukade berätta om hans gode vän som på tidigt 60-tal skaffade en ”löparcykel” (de kallades så vilket låter korkat, men det var alltså det vi idag benämner racercykel) och gjorde då portvakten i huset mycket glad då han hade ett förflutet som elitcyklist och gärna drog en repa på kvällen. Fars gode vän blev genast tillfrågad om de skulle träna lite tillsammans och det lät ju som en bra idé enda tills de träffades efter middagen på gården och portvakten säger följande: ”Jag brukar cykla till Uppsala och tillbaks, blir det bra tror du?” Även om de bodde i Norra Stockholm var sträckan inget för en otränad ingenjör så samträningen tog ett abrupt slut.

Annars verkar det kul att cykla i grupp, men tyvärr känner jag mig ännu för bortkommen bland de stora kanonerna för att hänga på klubbarnas träningsrundor, men nästa år ska jag cykla Halvvättern, Det ska jag! Och kom ihåg var du läste det först…/CA

Så var det dags igen, nedskrivet.com gick i graven allt för tidigt enligt min mamma och ett fåtal andra sörjande, efter en tid lade jag energi på Nicklas hemsida www.sittbrunnen.se där jag betraktade, skrev recensioner och retade vansinne på båtfolket (alltså de båtfolket som lobbar för mer promille på sjön). Tänker absolut fortsätta med det, inte retas utan skriva mer, men varför inte ha en egen sida där jag får skriva precis vad jag vill? Nu har jag det och önskar dig välkommen