Det är inte så lätt att vara befälhavare ens på en liten båt när besättningen hotar med myteri om inte kursen genast styrs mot närmaste glasskiosk, krog eller danshak beroende på ålder och kön på de hotande myteristerna.

Men hav tröst käre läsare tillika befäl på skutan, du har lagen på din sida och kan, om jag förstår att tolka den rätt, näst intill oinskränkt utöva precis de argument som stunden kräver. Läs själv:

”Tvångsmedel

53 § För att upprätthålla ordning ombord får befälhavaren bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller den som befälhavaren beordrar att biträda härvid och den som utan anmaning kommer befälhavaren till hjälp.”

Det låter väl som du kan behålla auktoriteten inför familjen?

Och drar du dig fortfarande för att ta i med hårdhandskarna hjälper nästa stycke dig att slå bort den sista tvekan.

”Den som i fall som avses i första stycket gjort större våld eller svårare skada än som är medgivet dömes likväl ej till ansvar, om omständigheterna var sådana, att han svårligen kunde besinna sig.”

Se där, det var ytterligare ett stark argument för att du kvinna ska ta kommando ombord och låta karlsloken sköta spisen och få skulden i slussen och vid tilläggningen på klubbholmen. Själv har jag ju sällan problem ombord och min besättning är god och glad samt oerhört tacksam över att sätta sina klumpiga fötter på min vackra båt, men så har jag också ett vackert särtryck i glas och ram hängande i salongen. Den är ur Sjömanslagen 1973:282 Paragraf 53. Den gör nytta…