Ute och cyklar

Ibland är jag verkligen ute och cyklar, bokstavligt talat,

men idag gick jag förbi ”Puls&Träning” förkortat ”P&T” vilket förmodligen ska föra tanken till ”PT”, Personlig Tränare alltså. Det kanske man kan få där, får eller betala för rättare sagt.

Deras slogan eller devis eller vad de menar är något i stil med ”träning nästan som hemma” och den verkar stämma för det ser ut som hos många med ambitioner där träningsredskapen står oanvända och möjligen ger lite dåligt samvete när man råkar gå förbi. Det är klart, skönt att slippa ha hemmet fyllt av dåliga samveten på grund av en lättjefull tillvaro, i stället ha dem i en lokal på behagligt avstånd från soffan och chipsskålen verkar som en bra idé.

Annars kan man lätt tro att vi i Mariehäll och centrala delarna av Sundbyberg inte gör annat en tränar, det finns säkert en 4-5 gym på ett avstånd av varandra som knappast överstiger ett par hundra meter. Kan verkligen det bära sig som affärsidé?

Klart jag borde gå på gym ibland, eller rätt ofta, men jag föredrar långa promenader med poddradio som sällskap, eller cykel ut till landet och då helst på min Giant TCR, ett 20-växlat redskap för 1100:-/kilot (nedsatt pris!) som för mig fram i god fart eller så fort jag orkar trampa så farten kanske inte är så hög ändå, men jag är nöjd, känner mig lite som Tour de France även om de där cyklar lite fortare och lite längre med betoning på längre och fortare, men de är ju yngre och mer vältränade också och måste dessutom hävda sig mot andra som vill komma fram fortare. Cyklar de fortare än alla andra får de den gula ledartröjan så de som inte har någon ska veta vem de ska försöka passera. Trodde en helg här på väg ut på Färingsö att jag hade den gula ledartröjan framför mig och tog i så det knakade, det visade sig onödigt då det enda som påminde om en racercyklist var kläder och cykel, den som fyllde ut sina cykelbyxor storlek XXXL och den gula tröjan som uppenbarligen inte fanns i tillräckligt många X förflyttade sig inte mycket snabbare än vad en äldre motionscykel skulle gjort, ni vet en sån som fanns i ett sunkigt gym på 70-talet, med några skeva pingisbord, några rostiga fria vikter och en lukt av gammal brottarbyxa. Det som syntes av cykeln tydde på både god kvalitet och tjock plånbok så där fanns utan tvivel en ambition att en dag kunna dra på sig storlek XXL.

Det där med cykel som motionsredskap är bra, min far brukade berätta om hans gode vän som på tidigt 60-tal skaffade en ”löparcykel” (de kallades så vilket låter korkat, men det var alltså det vi idag benämner racercykel) och gjorde då portvakten i huset mycket glad då han hade ett förflutet som elitcyklist och gärna drog en repa på kvällen. Fars gode vän blev genast tillfrågad om de skulle träna lite tillsammans och det lät ju som en bra idé enda tills de träffades efter middagen på gården och portvakten säger följande: ”Jag brukar cykla till Uppsala och tillbaks, blir det bra tror du?” Även om de bodde i Norra Stockholm var sträckan inget för en otränad ingenjör så samträningen tog ett abrupt slut.

Annars verkar det kul att cykla i grupp, men tyvärr känner jag mig ännu för bortkommen bland de stora kanonerna för att hänga på klubbarnas träningsrundor, men nästa år ska jag cykla Halvvättern, Det ska jag! Och kom ihåg var du läste det först…/CA

 

 

Lämna ett svar